Men som tur är är liten kvar i magen, och där ska h*n stanna i många veckor!!
Det är inte lätt när man är världens klantigaste, idag när jag skulle kliva av bussen så ramlade jag. Jag snubblade på mig själv och föll rätt ner i marken och kunde inte parera eller ta emot mig eftersom att jag pratade i telefon... Så jävla klantigt, så jävla dumt... Jag reser mig fort snabbt som attan och känner att det sved på båda mina knän och givetvis så har jag skrapat upp dem... Jag går hem och lägger mig i soffan, då slår det mig tänk om liten tog skada tänkt om något hände nu. Jag pratar med en kompis som är sjuksyrra och hon säger åt mig att ringa 1177 och sedan säger 1177 att jag ringa förlossningen. Så jag ringer dem och de är lugna och trevliga och ber mig komma upp, de tror inte att något är fel. Men de vill iaf kolla att allt är bra. Jag börjar oroa mig och ringer till mamma, hon kommer och hämtar mig och vi åker upp. Jag har inte haft någon blödning och det har heller inte gjort ont i magen så det borde inte vara någon fara sa de på förlossningen. De tog en ctg och massa andra prover och allt såg bra ut, jag fick beröm och de sa att det inte var någon fara. Sen kom läkaren och kände på magen och gjorde ett ul. Och där var liten igen, så stor h*n har blivit simmade omkring och sprattlade med armar och ben och sög på tummen. Liten var så vacker och simmade omkring där inne. Jag fick så dåligt samvete när jag såg liten där inne, hur kunde jag vara så klantig att ramla på magen. Lilla lilla liten i magen, mammas älskling förlåt. När vi gick därifrån så kände jag ett lugn, man kan aldrig ropa hej. Men det var så skönt att se att liten i magen mår bra. Ett litet liv i min mage som rör sig och ett fint hjärta som slår. Mammas fina älskling nu tar vi det lugnt de sista 15 veckorna så ses vi snart. ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar