Om oss

Om tresamhet som inte blev av, och hur vi har det. Jag är väldigt nöjd med mitt liv som det ser ut idag. Jag lever tillsammans med min dotter och får se henne utvecklas och vara med henne varje dag. Det är det bästa jag någonsin gjort, för hennes skull är jag ledsen att det blev som det blev med hennes pappa. Att vi inte lever tillsammans är inget vi kan göra något åt, det är som det är och det är bäst så för alla. Men att han väljer bort att träffa henne över huvud taget gör mig så jävla ledsen, för hennes skull. Jag ska göra allt jag kan för att hon inte ska sakna något i sitt liv, ge henne de rätta förutsättningar till att göra vad hon vill. Och jag hoppas att en dag, så vill hennes pappa träffa henne igen. Jag vet att min dotter är glad och trygg och mår bra. Det är det jag dagligen jobbar för hela tiden, i alla beslut jag tar. Jag saknar inte att leva i ett förhållande och det gör mig inget alls att jag måste tvätta,städa,diska och fixa allt praktiskt. Ibland hade det varit skönt om maten stod på bordet när vi kom hem efter en lång dag, men det är enligt mig skitsaker.(Och väldigt ofta nästan jämt, så klagar andra mammor som lever med sina barns pappor på att de inte gör nog hemma eller med barnen... så jag missar kanske inte så mycket ?) Men ibland får jag dåligt samvete, när jag inser att jag inte alltid kan vara på topp, att jag inte alltid är jätteglad och pigg och att ibland måste jag diska istället för att leka med min dotter. Då tänker jag att om vi var en vuxen till, så skulle det finnas en person till och dubbelt så mycket energi att ge henne, varje dag. Men så tänker jag att vi har så många fina vänner och en sån bra familj, och vi träffar någon av dessa nästan varje dag. Och de ger henne alltid sin odelade uppmärksamhet. Och då brukar jag tänka, att hon får mer kärlek och uppmärksamhet än barn som lever i kärnfamiljer och kanske inte träffar så många fler än dem. Och då gör det inte lika ont längre...