Om varför jag inte blir arg... (längre)

Förr så kunde jag bli så arg så jag kokade, jag gapade och skrek och hade mig. Jag hämnades å de grövsta och jag var/är precis som elefanterna. Jag glömmer aldrig.... Under den här perioden i mitt liv har jag fått frågan flera hundra gånger, varför blev du inte arg ? varför gapade du inte och skrek ? varför slog du honom inte på käften ? hur kunde du bara ta allt ?.... Hade det varit två år sen så hade jag gjort, allt det där... det har jag oxå gjort och det bara resulterade i katastrof...mer bråk och gap och skrik...

Nu till svaret på frågan varför jag nu mera inte blir arg, utan mest trött och tycker att inget alls du gör förvånar mig längre...

När jag tittar på honom och söker hans blick, så tittar han bara på mig i några få sekunder. Sen viker han undan blicken, han är lite stirrig och hela tiden stressad. Han är mest tyst, alla gånger vi ses. Det är som att han tänker i en evighet på vad han ska fråga,säga, och när man frågar något så tar det så lång tid innan man får ett svar. Ett svar som är så noga uttänkt, eller ett svar som är en ren lögn från början till slut. Fast jag vet att han inte kallar det lögner, han kallar det "att undanhålla sanningen". Det är väldigt få saker vi kan tala om, trots att vi har det allra största i vårt liv gemensamt. Vi ses bara hemma hos mig, för vi är inte välkomna i hans nya hem. Viktiga saker som rör mig, som jag "behöver" veta, drar han ut på i sista sekund med att meddela och då är han så nervös så att det känns som att han ska kräkas över mig. När han väl är här så går det ganska bra, för utom att han alltid är stressad och pressad och ser ut som ett djur i bur. Ibland svarar han osammanhängande eller inte alls...När han inte är här så går det åt helvete, även om han lovar att ringa eller maila eller messa. Så svarar han aldrig när jag ringer, det tar dagar eller veckor att få ett svar på dessa om man ens får ett svar... Oftast får man inte ens det. Han svarar inte i telefonen när jag ringer för att då får han skäll, det är tragiskt men så är det... (inte av mig givetvis)Jag har en tanke om att, vi ska kunna vara "vänner", ringa varandra om det är något fira stora dagar tillsammans och samarbeta när vi väl "behöver det". Men det är så svårt, när inget funkar. När han lovar saker som han aldrig håller, när han inte ens kan göra en sån enkel sak som att svara på en vanlig fråga via sms... Jag har aldrig sett en person som mår så dåligt, som är så stressad och pressad och osäker. Osäkerheten lyser igenom, i allt han gör... Och det blir bara en ond cirkel, han lovar att han ska höra av sig och så försvinner han i flera flera veckor utan att ord utan något alls....
Det är inte för min skull jag står ut med allt detta, fick jag bestämma skulle jag aldrig mer träffa honom, aldrig mer ha med honom att göra.. Men jag gör detta för hennes skull. För att jag vill ge henne en chans att lära känna honom och se vem han är... Och jag hoppas varje dag, att han ordnar upp sitt liv och börjar agera som en vuxen människa, stå får det han gör och håller det han lovar. Tills hon blir så stor att hon förstår...

Och svaret på frågan om varför jag inte blir arg på honom längre är att varje gång han går här ifrån så ser jag att han gråter.... Men han har ingen aning om att jag vet...