Är det verkligen sant ??

Så har jag tänkt sen jag gjorde fem graviditetstest i december. Även när jag fick se litens hjärta slå i januari tänkte jag samma sak... Är det verkligen sant ska jag ha barn ?? Sen har det gått i vågor, ibland är det helt självklart att snart kommer liten ut h*n ska bara bakas klart först. Oftast sker detta när jag pratar med någon annan om det. För när jag sitter hemma själv så är det så overkligt att tänka, tänk att liten kommer snart om allt går bra... Det blir givetvis mer påtagligt när jag spyr på morgonen, har ont i mitt bäcken eller inser att mina kläder inte längre sitter som de ska... Många säger att det blir mer verkligt efter ul och när man känner små sparkar och rörelser i magen. Vi hoppas att de kommer snart;).
Samtidigt tror jag att detta beror lite på rädsla, att jag är så rädd att något ska hända och gå fel. Alla jag känner håller jämt och ständigt på att tala statistik och säger ja men det händer andra, DET KOMMER INTE HÄNDA DIG. Och jag vill ju tro på dem men man ska inte ropa hej (förens man står där på sin gamla gymnasieskola och grinar och inser det är ju för fan mitt barn som tar studenten) eller något i den stilen...
Det är därför som jag inte köpt något ännu, inte en endaste sak... Dels för att jag beslutat mig för att inte köpa ngt före ul och sedan vill man inte köpa för mkt för tidigt. Men så är det även så att när jag står där i affären på babyavdelningen och pillar på kläder som är så små att de nästan inte syns så fattar jag inte. Är det jag som ska köpa detta till MITT BARN,I MIN MAGE ?? Nej det är ju helt galet... För några veckor sedan tog jag tog i mig själv och började skriva ner alla namn jag funderat på. En lista för pojk en för flick och en för namn som jag aldrig någonsin skulle kunna döpa mitt barn till... Jag har några favoriter och vi får se längre fram vad det blir för ngt.