Berätta för föräldrarna

Den obehagligaste upplevelsen under denna graviditet var när vi skulle berätta för litens farmor och farfar att liten skulla komma. Vi hade beslutat att vänta ett bra tag in i graviditeten och sedan berätta för dem. Jag förstod att de skulle bli förvånade och kanske tom arga. Iaf litens farfar, han vill gärna vara med och styra och ställa vad hans son gör i sitt liv och hittills har han varit med och gjort det. Vi hade pratat hemma om deras reaktion och jag hade förberett litens pappa på att de kanske skulle reagera negativt och det är ju aldrig roligt. Men jag sa ju att vi har ju alltid varandra och liten i magen och det är det viktigaste, han höll med och så åkte vi ut till dem.
Vi satte oss för att fika och allt var som vanligt, jag satte mig närmaste ytterdörren så jag skulle kunna fly om något obehagligt skulle hända. Fråga mig inte varför men det var nog en känsla jag hade. Vi sitter där och tillslut säger han till sina föräldrar att vi har något att berätta. Sen kommer det skottet i ryggen, han tittar på mig och sedan på sina föräldrar och sedan säger han E är gravid.... Inte vi ska ha barn eller vi väntar barn utan bara E är gravid. Där får han det alltså att låta som att det enbart är mig detta gäller. Båda föräldrarna bli förvånade, pappan reser sig och går därifrån. Mamman sitter kvar, det är då det börjar bli obehagligt på riktigt. Hon börjar fråga om vi båda vill dethär, hon säger att hon förstår att jag vill eftersom att jag tidigare varit väldigt orolig över att inte kunna få barn. Och även varit väldigt öppen med det. Hon vänder sig till din son, vill du dethär, han svarar att det vill han men det var lite tidigt vi hade tänkt börja försöka i sommar men nu är jag gravid och vi ska behålla barnet. Hon fortsätter fråga massa konstiga frågor som hur vi blev gravida och om vi inte använt skydd och vad läkaren tidigare sagt eftersom att jag varit sjuk. Helt privata frågor som enbart jag och han har att göra med, saker jag inte ens berättat för mina närmsta vänner eller familj. Sen kommer hans pappa tillbaka och då ser jag han är helt svart i ögonen... Han hör oss berätta att vi tänkt försöka skaffar barn i sommar och utbrister då. Det är alldeles för tidigt, ni kan inte skaffa barn nu. (Han fyller snart 30 och jag 25... ) Sen vänder pappan sig till mig och börjar skälla, hur kunde du göra såhär mot min son, varför har du gjort såhär mot oss, du är inte bra nog för vår familj, vi vill inte dethär, han vill inte ha barn med dig!! Du kommer aldrig att klara av detta, han går in på mitt arbete och mina tidigare studier och frågar hur vi tänkt. Jag förklarar lugnt och sansat hur vi tänkt göra tom föräldraredligheten har vi planerat... Jag ser att mina svar bara gör honom argare och han skriker att jag inte kommer klara detta och att det är en dålig ide. Jag sitter där och lyssnar på vad han säger, jag tittar på min sambo och hans mamma. Jag förväntar mig att min sambo ska bryta in och försvara mig. Men han är helt tyst, tillslut vänder hans pappa sig till honom och frågar vill du detta. När min sambo sen svara jag så vänder han på klacken och går... Vi blir avbrutna av att hans syster kommer och vi tar våra saker och går. I bilden hem är jag helt borta och frågar min sambo varför han inte klev in och försvarade mig. Han har inget vettigt svar, jag förklarar att jag inte tycker att detta är ok och att han ska be mig om ursäkt. Min sambo säger ingenting. När vi kommer hem ringer jag och berättar för mina föräldrar vad som hänt eftersom att de är de enda som vet att jag är gravid. De blir väldigt förvånade och hittar alla möjliga förklaringar till hans beteende och vill inte riktigt köpa att min sambos pappa inte tycker att jag duger åt deras familj... Jag säger till min sambo att jag vill att han talar med sin pappa och att jag förväntar mig en ursäkt. Vanligtvis pratar min sambo med sina föräldrar minst två gånger om dagen, fyra samtal alltså. Det går några dagar och jag frågar om han pratat med dem, han säger att det har han inte... Väldigt konstigt tycker jag, jag frågar någon dag senare och då kryper det fram att han visst pratat med sin pappa men att han inte kommer att be mig om ursäkt för han har inte gjort något fel tycker han. Jag blir helt chockad, och frågar vad min sambo tycker. Ja alltså han sa ju bara vad han tyckte får jag till svar då. Jag börjar ana att något inte är som det ska, jag säger till min sambo att jag inte kommer att ha någon kontakt med hans föräldrar förens han ber om ursäkt och att jag kommer att ge barnet mitt efternamn då jag inte står bakom hans pappas beteende. Hatet jag såg i hans pappas ögon den dagen gjorde att jag förstod att nu kommer något att hända. Han kommer att göra vad som helst för att sätta käppar i julet, jag pratar med min sambo om det och att han måste stå på sig nu och visa sin familj att det är jag och han och liten som gäller nu. Jag kan inte riktigt släppa den konstiga känslan i magen om att något ska hända... Och när vi sedan berättar för övrig släkt så tänker jag att han kanske har gjort klart för sina föräldrar att de inte ska lägga sig i... Jag trodde att jag stöttat honom och att han var stark nog att stå emot....Tyvärr så var det inte så och han kastar ut oss i samma vecka som vi berättat för övrig familj och precis ska börja berätta för våra vänner... Via ett sms alltså...