Om att stå upp för det man gör

Jag mår väldigt bra, jag har mått väldigt bra den senaste tiden och är så lycklig och tacksam över att jag är gravid. Jag inser att detta är något långt ifrån alla får uppleva och känner tacksamhet och lycka varje dag. Att bära ett barn inom sig som växer och utvecklas är fantastiskt. Det är så stort och jag fattar inte det själv riktigt.

Nu till den tråkiga biten, litens pappa beter sig ju bara underligare och underligare för varje dag som går. Och mitt tålamod blir bara kortare och kortare. När det var halvtid så skickade jag ett meddelande "liten i magen mår idag är det halvtid". Han svarar och tackar för informationen och skriver något i stil med att han gärna vill ha mer information om han kan få, att jag ska hålla honom uppdaterad alltså. Sen han kastade ut oss så har vi inte pratats vid jag har gett honom chansen flera gånger och han har inte tagit den. Nu svarade jag att jag gärna träffar honom och pratar för att bygga upp en fungerande relation till honom, men för detta krävs att han bygger upp mitt förtroende för honom igen eftersom att jag inte har något kvar efter hur han betett sig. Att han måste börja fundera över hur hans agerande påverkar mig och liten. Och att vi efter det gärna kan börja ha kontakt igen, det är ju det bästa för liten och jag gör allt för liten. Nu har det gått ett och ett halvt dygn sen jag skrev detta. Ett och ett halvt dygn och han har inte svarat, han vågar alltså inte träffa mig och stå för det han gjort. Hur fan ska han klara av att ha ansvar för ett litet barn ? när han inte kan stå för det han gör och vara ärlig själv? Jag har räknat med från första stund att ta hand om liten själv, att det bara blir liten och jag. Men jag har alltid hoppats för litens skull att han ska vilja vara lite delaktig, men nu känner jag hur han glider längre och längre ifrån oss... Och detta är inte för att jag stöter ut honom utan för att han själv väljer det.... Jag blir så jävla arg