Tillslut så ringde jag

Idag så tog mitt tålamod slut, det är 2,5 månader sedan litens pappa kastade ut oss. Det har imorgon gått två veckor sedan jag skickade ett långt sms till honom fortfarande utan svar... Idag så ringde jag till litens pappa för att prata lite med honom om hur han egentligen har tänkt, och egentligen så ville jag nog ha en förklaring till hans beteende. Han vägrar att ge mig en förklaring till sitt agerande och tycker inte att det är något fel att handla på det sättet han gjorde. Jag förklarade för honom att jag är enormt besviken på honom och att han kunde ha skött det hela lite snyggare. Han tycker att han inte agerat fel alls och vill inte förklara sig, jag frågar varför han inte svarat på mitt sms. Och fick inget konkret svar, han sa något om att han trott att jag skulle föreslå en tid då vi kunde ses och talas vid. Jag svarat att han fått två såna tider och tackat nej till båda tillfällen. Jag känner att vi inte kommer någon vart och förklarar att jag inte förväntar mig något alls av honom förutom att han erkänner faderskapet. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, även om han nu väljer att inte vara så delaktig.Jag kommer alltid ha våran dörr öppen för honom och vill arbeta för att liten ska ha en bra kontakt med sin pappa. Då säger han att han vill göra ett faderskapstest, jag tror inte mina öron men säger att om det är det du vill så gör vi givetvis det. Jag frågar honom även om han tror att jag varit otrogen under våra fjorton månader tillsammans och då blir det helt tyst i andra änden, nej det är klart stammar han fram. Jag säger att han ska fundera över vad han vill ha för roll i sitt barns liv och att vi ska hålla kontakten fram tills liten kommer. Jag har gjort allt jag kan göra nu, mer kan jag inte göra. Givetvis gör det lite ont att han inte verkar förstå att hans agerande får konsekvenser.Det skrämmer mig på ett sätt, att han som är vuxen inte förstår. Det känns bra att ha pratat med honom och nu kan jag enbart fokusera på mig och liten.