Vad hände?

Jag är en av de minst mammiga personerna jag känner, givetvis så använder jag båda mina föräldrar och övriga familjemedlemmar till att få råd och tips ifrån men jag är inte överdrivet mammig. Jag är van att stå på mina egna ben och ta mina egna beslut, givetvis så hjälper mina föräldrar mig när jag behöver det och jag hjälper dem när jag kan. Jag har så svårt att förstå mig på folk som träffar sina föräldrar flera gånger i veckan och inte kan gå och köpa ett kilo kaffe utan att genast ringa och berätta det för sina föräldrar. Man har helt enkelt glömt eller struntat i att klippa navelsträngen, och sånt är det värsta jag vet. Jag har levt ihop med en person som pratar med båda sina föräldrar minst en timme var om dagen, och dessutom smsar så gott som varje kväll och säger godnatt... Jag träffar mina föräldrar när det passar kanske några gånger i månaden. Då gör vi oftast något tillsammans, skulle jag åka ut till mina föräldrar efter jobbet och bara sitta där ett tag skulle min pappa efter några minuter fråga mig varför jag satt där och bara va och inte i min egen soffa... Jag älskar mina föräldrar till döds och min bror med men någon stans får man väl endå dra gränsen tycker jag...Jag flyttade hemifrån för fem år sedan och har sovit hos mina föräldrar på sin höjd tio gånger sedan dess, det räcker tycker jag. Jag pratar med min mamma i telefon flera gånger i veckan och oftast rör det sig och praktiska saker. Min bror har bott utomlands under några månader och jag har saknat honom massor, nu är han hemma och det känns tryckt på något sätt att ha honom i samma stad igen, i samma land. Men mitt liv står inte och faller på vart han befinner sig i världen... Att ta beslut själv och att tro på sig själv hör till sin egen utveckling och har i många år varit en självklarhet för mig. Tills nu, den senaste tiden i min graviditet så har det vänt. Mycket konstigt tycker jag och nästan lite obehagligt.. Det är inte så att jag umgås mer än tidigare med mina föräldrar eller att jag ringer dem oftare nu. Men jag tänker mycket mer på dem än tidigare, eller jag tänker tillbaka mycket på min barndom och hur min uppväxt har varit. Jag tänker på min relation till min bror och på hur jag tyckte det var att växa upp. Jag antar att det är för att jag själv är gravid och man börjar se saker och ting med andra ögon, det måste ju vara så ? Är det någon annan gravid som känner samma sak ? För jag får snart fnatt och hoppas att detta återgår till det normala omedelbart när liten gör entré. Visst det är ju inte som att jag ringer och frågar mina föräldrar om jag ska äta ris eller pasta till kycklingen men jag tänker mer på dem, på min bror och på min uppväxt... Förmodligen för att jag själv ska bli förälder och vill ge mitt eget barn den bästa tänkbara uppväxt...